Reportage Daniel Dafoe
Det är med intresse och nyfikenhet som jag svänger in på den lantliga gården i Moorefields strax utanför London. Himmelen är blå och solen skiner, och lite längre bort ser jag att altandörren står på glänt. Jag går bort och knackar försiktigt på den alldeles kritvita nymålade dörren. I ett hörn sitter Mr. Daniel Dafoe som är i full färd med att hälla upp en kopp te. ”Välkommen kära du, får jag bjuda på en kopp?” Jag tackar artigt ja, och sedan visar han mig ut till verandan där vi sätter oss ner för att börja vår intervju.
Mr. Dafoe börjar med att berätta lite om sin barndom, han föddes i Cripplegate, London 1960 men bor nu tillsammans med sin fru Mary här i Moorefields. ”Jag och Mary gifte oss 1684, jag var bara 24 år gammal vid den tiden. Men jag känner än idag att det är det bästa jag har någonsin gjort.” Jag frågar hur det kom sig att just han kom in på skrivandet, och varför han känner en sådan passion för detta. Han blir först tyst en stund, men sedan börjar han entusiastiskt berätta. ”Jag och min familj arbetade från första början inom strumpbranschen, men efter en hård konkurs som både påverkade ekonomin och vår familj så var vi tvungna att inse att vi måste försörja oss på något annat sätt. Det vad då jag började med mitt skrivande.” Mr. Dafoe berättar även att han och hans familj fick byta efternamn vid denna tid av personliga själ, från Defoe till Dafoe. ”Jag vet egentligen inte varför jag har en sådan passion för mitt skrivande men det är någonting som driver mig inombords, det känns helt enkelt som att det är det jag är menad för att göra!”
Mr. Dafoe bjuder mig på lite mer te medan jag nyfiket ser ut över den blommande rosenträdgården. Solen skiner och jag känner att det är en trevlig eftermiddag jag har framför mig. Daniel fortsätter att berätta för mig att han på sin fritid gillar att resa och bara ta hand om sig själv. ”Jag gillar också att läsa, och jag läser då ofta bibeln. Meditation är också en hobby jag har.” Jag frågar hur han fick inspiration till sin ide om boken Robinson Crusoe, och han börjar intresserat att berätta. ”Min första ide kom när jag fick höra historien om Alexander Selkirk. Det var en man som blev i strandsatt på den öde ön Juan Fernandoz. Där satt han sedan i fem långa år innan någon kom att hitta honom.” Jag blir genast mer intresserad, både av historien och av Mr. Dafoes fängslande sätt att berätta den på. ”När boken kom ut blev den genast succé och det var ju såklart jätteroligt. Inte trodde jag att den skulle bli så populär. Men det fanns även nackdelar ska du veta, små klåpare som försökte stjäla min historia och göra om den på andra sätt. Men den gubben gick inte, det var ingen som riktigt lyckades med det.”
Solen börjar nu gå ner över horisonten, men luften är fortfarande ljummen. Jag frågar Mr. Dafoe vad han har för framtidsplaner, och han svarar att han gärna vill fortsätta skriva. ”Jag ska nu koncentrera mig lite mer på min journalistiska inriktning, för det är ju något som blivit väldigt populärt på den senaste tiden. Tanken är att jag ska skriva för en rad olika tidskrifter. Sedan får vi se vad som händer, det kan bara tiden utvisa.” Jag ursäktar mig och säger att jag måste vidare. Sedan tackar jag för intervjun och Mr. Dafoe säger artigt tack tillbaka. När jag kör vidare till nästa uppdrag så tänker jag lite på denna man, som är så fascinerande men ändå märklig. Det kommer att bli något stort av honom en dag.
Elin Pettersson 08BF
// Håkis
