Upplysningstiden 08BF

Det är en regnig, dyster och ganska tråkig dag när jag är på väg ner till hamnen i byn för att träffa den berömde mannen som ligger bakom sanningen om Robinson Crusoe. Det känns mäktigt att just jag har fått äran att träffa denna man och höra berättelsen på riktigt, vad som egentligen hände. Jag går in på den lilla krogen och där borta i ena hörnet, bredvid den sprakande och varma brasan sitter han, Alexander Selkirk.

Hej Alexander! Berätta, vem är du egentligen?

Alexander Selkirk är mitt namn som sagt och jag är en man som föddes år 1676 i Fife, i skottland. Min pappa var en skomakare och jag bodde i skottland fram tills jag hade blivit 19 år gammal, då rymde jag min väg för att börja segla. Jag hade turen att få komma med på ett skepp med pirater, men detta var inga vanliga pirater utan pirater som självaste kungen hade godkänt. Vi fick alltså resa runt och röva lagligt.

Trivdes du bra med att vara på havet?

Ja, jag älskade det och det gick bra för mig. När jag hade varit iväg och seglat i åtta år hade jag sakta men säkert jobbat mig uppåt och blivit underofficer till kaptenen på mitt skepp.


Men hur kommer det egentligen sig att du hamnade på ön? Vad va det som egentligen hände?

Jo det ska jag berätta. Det var en dag när jag kom i bråk med min kapten på skeppet vi seglade på. Vad vi bråkade om var en sak som bara angår oss, så det vill jag inte gå in på här. Men i alla fall, jag bestämde mig helt enkelt för att stiga av på nästa ö som vi seglade förbi. Kaptenen och skeppet lämnade mig där ensam och jag började utforska ön för att se hur jag skulle kunna överleva där helt själv.

Beskriv ön, va det en fin ö med vita stränder eller va det en dyster och tråkig ö?

Det var verkligen en spännande ö med berg, dalar, vulkaner, stränder osv. Ön låg utanför Chiles kust så värmen var det inte heller något fel på.

Men det måste ha varit ensamt utan något sällskap?

Ja det kan jag inte förneka att det var, de enda jag kunde umgås med var vildkatter, råttor och getter som fanns på ön. Detta blev mitt sällskap under de åren jag var fast på ön. Jag fick även en gång sällskap av ett fartyg som kom förbi, men de trodde att jag var en fiende så innan de snabbt seglade iväg igen försökte de skjuta mig.

Jag har fått höra att du var kvar på ön i över fyra år, men hur kom du egentligen därifrån?

Det stämmer mycket bra, i fyra år och fyra månader var ön mitt hem och hur jag slutligen kom därifrån var genom att det kom förbi ett skepp med pirater som jag fick följa med. Men vi fortsatte att segla i två år och innan jag kom till fastlandet igen hade det hunnit bli år 1711.

Vad hände när du kom hem? Var det någon som ville höra din historia?

Ja som sagt så kom jag inte hem direkt, men när två år hade gått kom jag tillbaka till fastlandet. Jag fick kontakt med en man som hette Richard Steele som ville höra min historia och han skrev även ner den för han tänkte göra en bok av den. Men jag tror aldrig han kom så långt.

Stanna du kvar på fastlandet eller vad gör du nu?

Nej, jag bestämde mig för att ge mig ut och segla igen, för på fastlandet trivs jag inte bra. Jag är bara här just nu för ett kort stopp och jag ger mig snart ut igen. Jag har även hört talas om att en man vid namn Daniel Defoe har tagit min historia som hjälp för att skriva en bok. Men det är väl bara bra att jag kan göra någon nytta.

Jag får väl tacka för mig och det var väldigt roligt att höra sanningen bakom alltihopa. Tack så mycket för att du ville ställa upp och träffa mig och svara på mina frågor och lycka till där ute på havet.

Det var så lite så, tack själv.

Jag har läst boken Gullivers resor som är skriven av Jonathan Swift. Den här fantastiska boken gav han ut 1726. Gullivers resor blev snabbt en populär bok.

Boken handlar om Lemuel Gulliver som är på väg mot Ostindien, men Gulliver råkar ut för 4 olika skeppsbrott på vägen.  Dessa ställen är väldigt speciella men snabbt lär sig Gulliver att hantera det. Den först ön Gulliver kommer till heter lilleputtland. Just på denna ö är alla människor väldigt små, lika små som teskedar. Lilleputtarna är nyfikna små varelser men deras språk är väldigt svårt att förstå för Gulliver men under tiden lär han sig att förstå det.

Bandet mellan kungen och Gulliver är väldigt starkt men när Gulliver inser att de krigar mot Belefuscu. Han förstår att kriget bara handlar om bagateller, så han inser att han måste fara vidare.

Nästa ö som Gulliver kommer till heter jättelandet och Brobdingnag. Livet blir farligt för gulliver, efter som att allt är så mycket större än vad han är. Han blir tvungen att kämpa för sitt liv medan han är på ön. Först när han kom till ön trodde jättarna att Gulliver var en docka tills han tog två stora käppar och klädde dem med rått-skin och började springa på det. Till slut fick det upp ögonen för Gulliver och hans musik. Det visade sig att kungen och hans familj älskade musik, kungen och alla de andra hade jätte kul. Men när Gulliver började berätta om att de finns andra människor på andra öar trodde jättarna att Gulliver ljög för dem. Jättarna trodde världen hade skämtat när Gulliver blev till. Två år senare drog han vidare.

Den tredje ön han kom till heter Laputanas ö och här är det väldigt många uppfinningsrika människor som bor. Men Gulliver förstår inte varför man gör vetenskap av allt. De flesta av uppfinningarna var väldigt onödiga. Gulliver insåg att han var tvungen att resa vidare Den sista ön Gulliver hamnade på heter hästarnas ö. Hästarna som bor på ön är väldigt fina och ståtliga men det finns även andra små varelser som bor på ön som heter Yahooer dessa ser nästan ut som människor men dem är smutsiga elaka och luktar väldigt dåligt. Hästarna har ett väldigt stort hat mot Yahooerna. Men till sist kommer Gulliver hem från sin långa resa, men han inser snabbt att han inte klara av att umgås med sin familj bara för att de liknar Yahooerna.

När Swift skrev denna bok tog han väldigt mycket om vad som hade hänt runt om kring honom. Den första resan som Gulliver hamnade på hete lilleputtland på denna ö höll de på att bråka om små saker. Det var även samma sak mellan England och Irland. Dessa två länder bråkade med om små saker. Den andra ön hette Jättelandet och här handlade dem med gulliver och slaveri var väldigt stort på Swift tid. Den tredje var Laputa och de handlade väldigt mycket om teknik. Just vid denna tid trodde man att tekniken var allt, man slutade tro på allt annat. Den sista ön var hästarnas ö och här behandlade man alla olika. Samma sak när Swift skrev boken att man behandlade alla så mycket olikare.

Boken var bra och fick bra beröm om folket, bara för att det va så likt deras egen värld. Boken verkar bra men jag vet inte om det skulle vara den första boken jag tog och läste.

Det är med intresse och nyfikenhet som jag svänger in på den lantliga gården i Moorefields strax utanför London. Himmelen är blå och solen skiner, och lite längre bort ser jag att altandörren står på glänt. Jag går bort och knackar försiktigt på den alldeles kritvita nymålade dörren. I ett hörn sitter Mr. Daniel Dafoe som är i full färd med att hälla upp en kopp te. ”Välkommen kära du, får jag bjuda på en kopp?” Jag tackar artigt ja, och sedan visar han mig ut till verandan där vi sätter oss ner för att börja vår intervju.

Mr. Dafoe börjar med att berätta lite om sin barndom, han föddes i Cripplegate, London 1960 men bor nu tillsammans med sin fru Mary här i Moorefields. ”Jag och Mary gifte oss 1684, jag var bara 24 år gammal vid den tiden. Men jag känner än idag att det är det bästa jag har någonsin gjort.” Jag frågar hur det kom sig att just han kom in på skrivandet, och varför han känner en sådan passion för detta. Han blir först tyst en stund, men sedan börjar han entusiastiskt berätta. ”Jag och min familj arbetade från första början inom strumpbranschen, men efter en hård konkurs som både påverkade ekonomin och vår familj så var vi tvungna att inse att vi måste försörja oss på något annat sätt. Det vad då jag började med mitt skrivande.” Mr. Dafoe berättar även att han och hans familj fick byta efternamn vid denna tid av personliga själ, från Defoe till Dafoe. ”Jag vet egentligen inte varför jag har en sådan passion för mitt skrivande men det är någonting som driver mig inombords, det känns helt enkelt som att det är det jag är menad för att göra!”

Mr. Dafoe bjuder mig på lite mer te medan jag nyfiket ser ut över den blommande rosenträdgården. Solen skiner och jag känner att det är en trevlig eftermiddag jag har framför mig. Daniel fortsätter att berätta för mig att han på sin fritid gillar att resa och bara ta hand om sig själv. ”Jag gillar också att läsa, och jag läser då ofta bibeln. Meditation är också en hobby jag har.” Jag frågar hur han fick inspiration till sin ide om boken Robinson Crusoe, och han börjar intresserat att berätta. ”Min första ide kom när jag fick höra historien om Alexander Selkirk. Det var en man som blev i strandsatt på den öde ön Juan Fernandoz. Där satt han sedan i fem långa år innan någon kom att hitta honom.” Jag blir genast mer intresserad, både av historien och av Mr. Dafoes fängslande sätt att berätta den på. ”När boken kom ut blev den genast succé och det var ju såklart jätteroligt. Inte trodde jag att den skulle bli så populär. Men det fanns även nackdelar ska du veta, små klåpare som försökte stjäla min historia och göra om den på andra sätt. Men den gubben gick inte, det var ingen som riktigt lyckades med det.”

Solen börjar nu gå ner över horisonten, men luften är fortfarande ljummen. Jag frågar Mr. Dafoe vad han har för framtidsplaner, och han svarar att han gärna vill fortsätta skriva. ”Jag ska nu koncentrera mig lite mer på min journalistiska inriktning, för det är ju något som blivit väldigt populärt på den senaste tiden. Tanken är att jag ska skriva för en rad olika tidskrifter. Sedan får vi se vad som händer, det kan bara tiden utvisa.” Jag ursäktar mig och säger att jag måste vidare. Sedan tackar jag för intervjun och Mr. Dafoe säger artigt tack tillbaka. När jag kör vidare till nästa uppdrag så tänker jag lite på denna man, som är så fascinerande men ändå märklig. Det kommer att bli något stort av honom en dag.    

Elin Pettersson 08BF

// Håkis

Under helgen har jag plöjt igenom kioskvältaren, Gargantuas förskräckliga leverne.

Boken handlar om den stora jätten Gargantua som accepterade kyrkans läror bara hans kroppsbehov blir tillfredställda. Han kämpar förtvivlat med att hitta det bästa material som går att torka sig i baken med, han testar allt mellan himmel och jord. Kanske är sidentyg det skönaste och mest stimulerande, eller varför inte en hönas mjuka fjädrar?

Andra och liknande skrönor avhandlas vidare i boken som slutar med att såsmåningom inser jätten dock den fria tankens överlägsenhet – och blir därmed en renässansmänniska.

Författaren Francios Rabelais föddes 1949 i Chinon. Förutom att vara författare är han också en väldigt skicklig läkare. Under en tid som munk studerade han också språk. Han har tidigare skrivit, Den gudomliga flaskans orakel, Gyckelmakaren Panurge och han giftasfunderingar, Pantagruel de törstigas konung och den märkvärdiga resan till Bacbuc.

Hans stil är knasig och påhittig. Han hoppar mycket mellan olika idéer och han använder sig av riktig fakta, citat och råa skämt. Texten är vildvuxen och yppig. Den store Gargantuas förskräckliga leverne är en av de fem böckerna som är en skämtsam omskrivning av det franska samhället under 1500- talet.

De lärda kritikerna tycker att boken är en hemsk upplevelse och ger den väldigt dåligt betyg. De påstår att boken är endast till för dem som förtär alkohol och har samlag.

Men jag personligen tycker att det är en rolig bok och jag rekommenderar att läsa den.

Bastiljen Stormas!

Bastiljen, fästningen som använts som en del av Paris försvar, men som nu är ett statsfängelse, stormades igår av det tredje ståndet på jakt efter vapen. Fängelset är en stark symbol för kungamakten som ett lagligt, bekvämt ställe där många fångar placeras utan att först genomgå en rättegång eller dömas.

Adeln i Frankrike, och biskoparna avsäger sig nu efter stormningen sina privilegier, dvs. för att dem inte vill ha det bättre än någon annan.

Vilka va det tredje ståndet?

Det var både bönder och borgare som deltog i det tredje ståndet, och de påstod att dem omfattade de resterande 98% av befolkningen. Bastiljen, stormas av det tredje ståndet tack vare franska revolutionen, att kungen hade inskaffat soldater spreds snabbt i staden, och invånarna blev alltmer förtvivlade, soldaterna som dock inte hade några vapen var tvungna att få tag på detta. Det fanns en borg som kungen använde som ett fängelse för personer han ogillade, borgen stormades dock inte bara för att dem trodde att de hade vapen, utan också för att de ville befria fångarna tack vare att deras beteende ansågs vara en symbol för det gamla medeltida samhället. 5 Timmars förhandling tog kål på soldaterna, dem va otåliga, soldaterna stormade sedan borgen som vaktades av ett 100 tals soldater. Man ville nu bygga om Frankrike till det ”nya” och få bort det gamla, så därför började man riva borgen dagen efter att Bastiljen blivit stormat.

Diplom utdelades till soldaterna som var med under stormningen, detta visade att man var ”Bastiljens Erövrare”. Detta var nu början på Franska Revolutionen.

Av: Tuve

// Håkis

Jag tycker att vi människor har rätt att tycka och bestämma själva. Vi måste sluta att tro på allt som präster och makthavare säger till oss. Vi måste kämpa oss ur detta grepp som vi har satt oss i. Det är bara vi själva som kan göra något åt det, vi kan inte sitta ner och hoppas att det blir bättre.

Vi har under flera århundraden lyssnat på andra och inte på oss själva. Vi måste hänga med i utvecklingen och tro på våran egen förmåga.

En del tycker säkert att det inte ska vara så. Att vi inte ska ändra på det som har varit. Jag vill dock påstå att vårat samhälle kommer att höja sig ett snäpp. Varför ska vi leva på ett så militäriskt sätt egentligen? Det finns ju absolut ingen som trivs med detta. Varken bönder, adelsmän eller vår konung. Det är mycket bättre att alla tycker och agerar själva. Under vissa gränser såklart.

Jag har också även märkt att vi är mycket mindre fördomsfulla mot andra människor och det är riktigt bra. Tänk om varenda människa skulle ha fördomar; Då skulle man ju knappt kunna vistas bland folk. Man kan ju inte gå in på en ölstuga och tänka att varenda en är tjuvar och mördare.

Så våga tro, våga hoppas, våga vara dig själv och våga stå för det du tycker. Gör vi detta så går vi mot en fantastisk framtid till mötes.

// Håkis